stella*by*stardust

...nästan i överkant. Det är vår tjej det. Hon räds ingenting, och jag upphör aldrig att förvånas över hennes mod och framfusighet. Och bli påmind om att gränssättandet kommer att vara oerhört viktigt i vår uppfostran av henne.

Ett exempel - i söndags var vi förbi hos Nora som är snart 2½. Nora var så snäll så och visade Stella sin cykel, och sa att hon fick låna den. "Stella får låna". Stella klättrade upp på trehjulingen. Satt nöjt. Gick av, gick ett par meter ifrån. Då satte sig Nora på cykeln. Stella rusade dit och tittade på Nora argt, argt. Tog tag i styret och försökte putta av Nora, ilsket fräsande. Stora dagistjejen Nora blev till och med rädd för den lilla kax-moppen!

Puttande förekommer ganska ofta. Inte alltid, men om hon vill ha något eller faktiskt blir sur på ett annat barn så visar hon det på det sättet.

Detta är såklart total-nej. Men ja... en utmaning är det. Tuff i överkant. Som en liten terrier är hon. Hoppas det går över. Sekunden efter flirtar hon och socialiserar hej vilt. Snacka om kontraster!

Riktigt så säger inte Stella än. Inte med ord iallafall. Men idag när vi kom hem var Stella rätt gnällig. Direkt när vi kom in genom dörren gick hon fort till sin Tripp Trapp stol och klättrade upp på den. Hm...
Jag hade inte tänkt att det var någon panik än på en halvtimme eller nåt.

Men jag satte henne - enligt hennes önskemål - i stolen, och gjorde mer än en portion gröt. Som hon slukade snabbt. Följt av en massa frukt. Oopsi.

Nej, att hon är på tok för hungrig säger hon inte i ord, men väl i handling. Lite häftigt att hon vet om att om hon sitter i stolen så får hon mat.
Dock - jag gillar egentligen inte att det ska gå så långt - för innan hon själv visar hunger har hon ju egentligen blivit FÖR hungrig och blivit grinig i onödan. Jag borde veta. Å andra sidan är det svårare att veta nu när hon oftast äter vår mat. Med burk har man ju bättre koll på mängderna.

"Oj, vad många tänder du har", säger många till Stella. Visst har hon det, och visst var hon ganska tidig med dem - men numera känns kommentaren lite konstig i mina öron, då hennes nuvarande tandrad bestående av 4 uppe och 4 nere faktiskt kom redan i mitten av mars. Sedan dess har det varit stiltje - om än lite bulligt i tandköttet.

Idag märkte jag dock att en av hörntänderna spruckit igenom ordentligt. Det måste ha skett under veckan. Någon dag sa H att Stella varit ganska grinig så det kanske var då... Men sådana dagar kommer ju och går ibland, så vi tänkte inte på det nämnvärt.

Värt att tänka på nu dock, så vi kan förebygga med lite alvedon på kvällen om det skulle verka behövas.

Det tog inte många dagar - om det nu är ett slutligt tillstånd det här. I söndags tänkte vi ta fajten. Och SOM Stella protesterade. Efter typ en timme av enormt arg bebis fick vi ge upp. Inte bra, jag vet, men jag klarar inte när hon gråter sådär. Jag skulle aldrig aldrig aldrig aldrig klara någon 5-minutersmetod eller något, för när Stella gråter uppgivet, argt och riktigt ledset på samma gång, då kapitulerar jag. Sådana känslor vill jag inte att hon ska ha!

Så, det slutade med att vi gav henne lite välling, för vi såg ingen annan utväg. Fajt, vatten i nappflaskan och slutligen 80 ml välling istället för full 200 ml-portion blev hela det inkonsekventa upplägget. Och någonstans gav det kanske ändå utslag? Kanske gick budskapet fram? För igår somnade hon för lunchen efter bara lite lätt gnäll i 10 minuter men ingen välling. Och idag somnade hon utan välling och utan gnäll. Dessutom i sin säng, utan någon hjälp av H.

Bra jobbat, Stella, bra jobbat H!

Bara för att det var länge sen sist...

Stella kan:
- härma några djurläten (kossa Muuuuu)
- göra rörelserna till Imse Vimse Spindel och vet precis vad som komma skall härnäst
- förstå en hel massa som vi säger. Lämna och hämta saker (skor, blöja, ...), gå hit och dit osv.
- äta själv med sked om hon vill (fast det blir kladdigt), och gillar att äta med händerna
- sätta sig på pottan och sitta en stund och filosofera. Touchdown väldigt sällan dock...
- äta banan själv helt 'ordentligt', hållandes i skalet.
- visa vart hennes mage, fot och hår är
- sparka eller kasta bollar på beställning
- ge pussar och kramar
- visa hur stor hon är (har hon visserligen kunnat länge), och räcka upp händerna när H säger "Heja Bajen" (stackars barn)
- klättra upp på stolar, bord, sin vagn osv
- öppna dörrar
- stapla saker och sätta på locket lätt på t.ex barnmatsburkar
- backa ned från höjder
- sätta på sig sin mössa (nåväl - lägga den på huvudet..)
 
- spela pingis (nästan)

När H inleder sin pappaledighet imorgon så kommer han få ännu mer fullt upp än vad jag hade för ett par veckor sedan. För de senaste veckorna har Stella verkligen börjat klättra på allvar.

Hon klättrar upp på toalettstolen. Hon klättrar upp i vagnen. Detta är väldigt gulligt, för man kan säga "nu ska vi gå, hoppa upp i vagnen" så går hon till vagnen och klättrar upp och tittar på en som "okej, jag är redo, nu går vi!".



Hon öppnar ytterdörren. Jag har hittat henne på väg flera gånger... så nu måste man verkligen komma ihåg att låsa dörren så fort man kommer hem.

Och idag har hon kommit underfund med att lådorna kan användas till mer än att bara dra ut och undersöka innehållet i. Man klättra upp i dem och sitta och titta på sakerna i dem en stund. Och sen lägga upp alla saker från lådan till diskbänken. Och undersöka allt som står på diskbänken, och hjälpa till att laga lite mat. Spisskydd och ytterligare lådspärrar får inköpas pronto!

En snabb titt i vår bekantskapskrets, och jag kan konstatera att väldigt många barn har en del fall i håret när de är i Stellas ålder. Mer eller mindre "lockar". Hos många försvinner de dock med första klippningen, så jag vet inte om man kan dra så stora slutsatser ifrån det.

Stella är dock inget undantag. Runt öronen står håret rakt ut i små fjongar, och lockar sig gulligt. Uppe på hvuudet är det mesta rakt, men i nacken - det är där det verkligen händer. Där är det verkligen lockigt, det råder inget tvivel om saken. Och jag förstår bara inte var det kommer ifrån - för både jag och H har hur rakt hår som helst. Det är bara hos min pappa och bror det finns lite fall, men några lockar är det inte tal om. Så det är inte så mycket som talar för att det kommer sluta i lockigt hår för Stella. Oavsett vilket så är det kul att följa utvecklingen!


Vilken färg det kommer bli kan vi fortfarande fundera på. Absolut inte blont som många svenska barn, men det var inte jag heller när jag var liten, och jag är ändå hyfsat ljus numera. Men om det blir lite ljust råttfärgat som min naturliga färg eller genommörkt som H, är svårt att sia om. För tillfället är det någonstans mittemellan.

TIdigare inlägg om Stellas frisyr - Frisyrspecial 1, 2 och 3.

Stella har varit en hyfsat säker sovare länge. Vi är lite flängiga av oss, jag och H, och ger oss utan att tveka iväg på middagar osv där Stella får somna i vagnen, eller åker och hälsar på vänner med övernattning. Det går oftast bra, fast sätter sina spår i form av att hon någon natt efter kan gråta lite i sömnen. Kanske känna sig något otrygg. Jag tror dock inte att hon lider utav det, för några händer på hennes kropp och lite ramsa så hittar hon oftast sömnen och tryggheten igen relativt snabbt.

På semestern blev det två nätter på varje ställe ungefär, under en period av tre veckor. Det var aldrig något problem,  men fram emot slutet grät hon lite i sömnen varje natt, och fick flytta över och sova nära oss. Något som också funkade, och var mysigt. När hon vaknade till vid tidig morgon - runt 6 - hade hon dock svårt att somna om.
Givetvis påverkades hon av att somna på nytt ställe var och varannan natt, men jag är övertygad om att det inte satte några spår i det långa loppet.

Nu har vi varit hemma i snart en vecka, och Stella har hittat tillbaka till sin suveränt fina sömn igen. Hon somnar före halv 8 varje kväll. Vaknar glatt runt 7, och får sin välling i sängen. Någon gång har hon somnat om till 8. Någon gång har morgonen startat halv 7. Men vi får hela nätter, och jag är så glad och tacksam för det.

Nu hoppas jag bara att detta håller i sig. Och med detta inlägg vill jag bara göra en liten påminnelse till mig själv om att uppskatta den utvilade känslan, och att vid ett eventuellt nästa barn även då ta kämpandet att tidigt lära detta barn att sova. Det är guld värt.

Livet med en ettåring är ju för härligt. Här hemma tultar Stella omkring, går i högt tempo - börjar nästan småspringa, som att hon aldrig gjort annat. Alla saker är är saker som kan upptäckas och ska undersökas. Och samtidigt så märker man att hon förstår hur mycket som helst bara genom språket. Det utvecklas i rekordfart.

Mamma och pappa har hon sagt ett tag nu, och hon pekar på katter och säger "Ka". Fast framför allt så vet hon vad saker är. Och inlärningstiden är så otroligt snabb. Till exempel drog hon en dag med händerna på soffbordet, och jag sa "Torkar du bordet?". Dagen efter nämde jag "torka bordet" och Stella började på en gång torka bordet med händerna. Vissa saker bara fastnar utan särskilt ambitiösa försök till inlärning.

Stella visar hur stor hon är, hon dansar så fort hon hör musik eller man säger "dansa", hon pussas och kramas på beställning. Boll, fot, katt, blöja, vagn, snuttis och sko är andra ord som är givna, och det finns många fler. Det är så häftigt, och jag upphör inte att fascineras av hennes upptäckt av språket.

Den här lilla tjejen. Vem kan ana att bakom den söta fasaden gömmer sig en otroligt bestämd personlighet. Ett intensivt humör, som minst sagt kan sammanfattas som 'upp som en sol och ner som en pannkaka'. Det är en underdrift att säga att det här med uppfostran och behandling av henne i nuläget är ganska utmanande.


Stella visar nämligen oerhört tydligt vad hon vill göra. Vad hon vill äta, vart hon vill gå, vad hon vill göra. "Dä" säger hon bestämt, och får hon inte som hon vill så följs det av ett vråltjut. Följt av flera vråltjut till. Det är en svår avvägning, i vilken utsträckning man ska följa hennes vilja och vart man ska sätta gränserna någonstans. Hon är ett år, och hon måste ju få visa vad hon vill. Hon måste få upptäcka världen om hon vill det. För det är mycket det som det handlar om - hon har upptäckt världen och sin egen vilja, och hon har en enorm nyfikenhet på såväl nya saker som människor. Men allt kan ju såklart inte ske enligt hennes vilja. Av många olika skäl, där hennes egen säkerhet är en av dem.

Givetvis säger vi Nej bestämt när hon gör något hon inte bör eller får. När hon nyps för hårt. När hon vill springa ut på bryggan och hoppa i vattnet till 'de andra' som badar. När hon vill äta fimpar. Ja, ni fattar. Oftast försöker vi med avledning, för hon är lite för liten för att förstå allt Nej, och jag vill inte heller vara en sådan som bara NejNejNejNej-ar. Herregud, hon är ett barn med upptäckarlust. Inte heller vill jag att hon ska känna att vi inte lyssnar på henne, att hennes åsikt/röst inte räknas. Det är ju inte särskilt jobbigt att säga "jaha, vill du dit, ska vi gå och titta på busken/hunden/papperskorgen", och hjälpa henne att upptäcka den värld hon är så nyfiken på. Men inte heller vill jag att hon ska bli över-bortskämd och ett sånt där barn som bara gnäller om de inte får som de vill. Sorry, men livet är inte sånt, liksom...

Likaså är hon så nyfiken på andra barn, och kan leka något hårdhänt. Även där säger vi Nej där gränsen går, fast även vad gäller det så kan det ju inte vara helt Nej så fort ett barn vill peta minsta lilla på ett annat barn. Som barnpsykologen på TV4 sa - en ettåring är lite som en kattunge. De har så mycket energi och det spritter så i kroppen på dem, så de hoppar och nafsar och rivs som en lek. Det är så det är. Det finns så mycket känslor som vill ut, och ibland kommer de ut lite i överkant. Jag tycker jämförelsen är ganska gullig och säkerligen helt rätt. Samtidigt som ett barn såklart förstår Nej tidigt, och ska ha tydliga Nej på sånt som är allt för mycket - bitas, dra i hår, eller där klappningar övergår i att slå för hårt. Givetvis.
Vår Stella är inte den försiktiga typen, inte på något plan. En tydligt personlighetsdrag har det varit, ända från dag ett.

Ja, hur gör man? Det är verkligen inte lätt!
Det finns säkert en massa bra böcker med tips kring sånt här, hur man ska tänka osv. Kanske har någon av er något tips till och med?

Samtidigt är jag glad för hennes bestämdhet. En stark vilja tar en långt i livet. Det är jag övertygad om.
Och... It takes one to know one, kan man kanske också säga. :-)

Nu har poletten verkligen trillat ner. Från att ha tagit sina första steg mellan oss en dryg vecka före sin ettårsdag, till att gå längre och längre sträckor - dock oftast på "vårt" initiativ - så har det nu släppt och Stella går fram och tillbaka här hemma. Helt på eget initiativ. Släpper och går en bit, svänger, stannar, fortsätter igen. Sätter sig ned, eller går ned till krypställning. Tar sig upp från golvet till stående själv - utan att ens ta hjälp utan möbler. Sen går hon. Går, skrattar och ler. Och vi stämmer in i hennes skratt och leenden.

Hon är så stolt över att kunna gå. Och vi är så stolta över hennes framsteg, över hennes steg. 1 år och två veckor - nu går hon. På riktigt! Heja!