Varför jobba på sömnen?
I många mammabloggar avhandlas det här med sömn. Ja, och i andra forum också såklart. Det är ett hett kapitlel, och åsikterna går verkligen isär. Vissa tycker att det är helt fel att påverka barnens sömn, och att vänja dem av med nattmål ska vi inte tala om - det är egoistiska föräldrar som håller på med sånt, är vissa enade om.
Själv är jag av den fulla övertygelsen att bebisarna i olika utsträckning måste hjälpas till god sömn. Vi har såklart inget facit, men jag känner att som vi gjort funkat bra för oss. Vi har tagit det lite stegvis. Började vid 3 månader med att styra upp sovtider generellt, för vår väldigt kvällspigga sessa. Lärde henne kort därefter att somna själv, utan att ammas eller bäras till sömn. Minskade därefter antalet nattmål successivt. Flyttade över till eget rum vid 5½ månad för att vi skulle sluta störa varandra. Hon vaknade av oss lika ofta som vi vaknade av henne... Vid halvåret, när hon kommit upp i hela grötportioner på kvällen, testade vi att inte ge mat på natten alls. Nu närmar vi oss hela nätter som regel istället för undantag med stormsteg.
Man är ju givetvis inställd på att en period av dålig nattsömn är given när man skaffar barn. Så det är inte det som är problemet. Det handlar snarare om hur lång man tycker att denna period ska/bör/måste vara. Jag kände att ett halvår, det är nog ungefär det man får räkna med. När de sen "ska" kunna sova hela nätter så måste ju det vara värt att eftersträva, för såväl bebisens goda nattsömn som sin egen, för att kunna fungera som en bra förälder. Och då känns det väldigt naivt att tro att det bara ska hända helt av sig självt, utan någon som helst vägledning. Sen behöver ju inte vägledning innebära gråt- och skrikmetoder. Det finns andra sätt att lära barn somna och sova själva. Och när man väl är där så är det guld värt.
Givetvis räknar jag med fler bakslag, fler jobbiga nätter och 2 steg fram och 1 steg bak och allt sånt. Men efter en natt som denna, och 3 nätter i rad utan nattmatning, är det svårt att vara annat än positiv och glad. Det är ju sånt som tillräckligt med sömn gör för ens humör!
Håller såklart med :D En sak som jag har tagit fasta på är:
Vad är det som säger att små barn måste vakna på nätterna? De vill väl som alla andra sova gott de också!
Bra inlägg :-) . Jag tycker ju som bekant att det är så oerhört svårt det där med sömnen och är kluven till nattmål etc. men jag håller till hundra procent med om att man ofta måste lära bebisen sova. Tror absolut att Alfred är en sådan bebis. Speciellt när jag ser att vagnen fått honom att sova både djupt och regelbundet dagtid. Frågan är ju bara hur nästa steg ser ut nu. Och eftersom jag vet att han definitivt kommer gråta och skrika om vi inte tar upp honom direkt när han vill så får jag lite ont i magen när jag tänker på det. Mesmamma i kvadrat! Kram på dig!
Sofi - precis, håller helt med!
Sandra - Ni är ju på g, allra först måste man ju bara konstatera att det inte riktigt håller längre och sen köra på ifrån det. Svårt att veta hur dock! SOm flera säger som har flera barn, att de när barn nr 2 tänker att de vet hur de ska göra för att det ska funka, men så blir det helt tvärtom.
Mesmamma, nej absolut inte. Det är nog inbyggt det där att det gör så ont i hjärtat när de gråter...
Åh vad skönt för er att få sova på nätterna. Jag håller också på att jobba med det nu. Men det är inte det lättaste, men det ger en lite sporr när man läser om andra som kommit dit man vill komma.
Chokladmamman/Lena - Ja, det ÄR skönt, jag känner mig som en helt ny människa. Det är inte lätt, men när man väl är där så är det verkligen så otroligt mycket värt. Lycka till!
