Tillbaka till jobbet
Jag ska börja jobba igen efter sommaren. Mina ideologier och våra klockrena yttre förutsättningar till trots så ska vi inte dela lika på föräldraledigheten, utan det blir kring ett år för mig och ett halvår för H. Jag får erkänna att det stör mig lite att vi inte gör bättre... samtidigt som jag villigt erkänner att jag är sjukt glad över tiden jag får hemma med Stella - även om det är på H's bekostnad. Dvs, jag är glad att han inte bett om mer - för jag skulle inte ha ett enda argument emot. Det är ju inte så att Stella numera behöver mig något mer än hon behöver sin pappa. Så jag är på ett egoistiskt sätt otroligt glad att detta blev en helt naturlig överenskommelse mellan oss, och njuter av min föräldraledighet till fullo.
Men.
I förra veckan kom de - känslorna som jag lite väntat på. Tanken på att det ska bli roligt att börja jobba igen, och en känsla av att jag säkert kommer känna mig mätt på föräldraledigheten när jobbdagen kommer. Och nästan en längtan tillbaka.
Jag satt där med matskeden i handen. Tre tallrikar med påbörjad mat framför mig. En svårmatad dotter och jag som trugande mamma som försökte med alla medel. Med vetskapen om att jag en stund senare kommer tvätta en genomkladdig dotter och samtidigt kladda ner på toaletten och ta reda på detsamma. En kort stund därpå med Ajax-flaskan i handen sanera - ja verkligen sanera - bord, stol och golv. Skölja ur kladdiga matburkar och tallrikar, plocka med disk, försöka återställa kaoset hyfsat. För att några timmar senare börja om igen.
Då kom tanken - Är det det här jag ska göra?
Rätt och slätt.
När jag funderade på det hela ett varv till kom en annan känsla. Jag får verkligen pengar för att vara hemma med mitt barn! Detta samtidigt som jag åker till jobbet för massage och ser fram emot en konferens i Italien. Så då kom känslan av att vara värsta parasiten. Samhälls- och arbetsgivarparasit. Usch och fy! Sån är ju inte jag!
Så - Ja. Där kom den. På ett sätt har jag väntat på känslan, och nog vetat att den ska dyka upp förr eller senare. Och möjligtvis kom den varken förr eller senare utan just när man kunde förvänta sig.
Fast sen. Sen lekte jag med min underbara dotter. Sjöng lite, läste ramsor. Satt på golvet och klappade händerna.`Gosade och pussades lite. Övade med gåstolen och röjde runt. Tog på lite kläder, rullade ut i vårsolen. Gick en promenad och tog en sväng till en lekpark och gungade.
Och jodå - det är klart att det är det här jag ska göra. Njuta livet som föräldraledig, unna mig detta avbrott från jobbvardagen och utan dåligt samvete för något eller någon njuta av hemmalivet med världens underbaraste person. Min fina fina dotter. Bättre finns inte!
Och jobbet finns kvar - i runt 33 år eller så till. Så det kan vänta. I några månader till iallafall.
Men.
I förra veckan kom de - känslorna som jag lite väntat på. Tanken på att det ska bli roligt att börja jobba igen, och en känsla av att jag säkert kommer känna mig mätt på föräldraledigheten när jobbdagen kommer. Och nästan en längtan tillbaka.
Jag satt där med matskeden i handen. Tre tallrikar med påbörjad mat framför mig. En svårmatad dotter och jag som trugande mamma som försökte med alla medel. Med vetskapen om att jag en stund senare kommer tvätta en genomkladdig dotter och samtidigt kladda ner på toaletten och ta reda på detsamma. En kort stund därpå med Ajax-flaskan i handen sanera - ja verkligen sanera - bord, stol och golv. Skölja ur kladdiga matburkar och tallrikar, plocka med disk, försöka återställa kaoset hyfsat. För att några timmar senare börja om igen.
Då kom tanken - Är det det här jag ska göra?
Rätt och slätt.
När jag funderade på det hela ett varv till kom en annan känsla. Jag får verkligen pengar för att vara hemma med mitt barn! Detta samtidigt som jag åker till jobbet för massage och ser fram emot en konferens i Italien. Så då kom känslan av att vara värsta parasiten. Samhälls- och arbetsgivarparasit. Usch och fy! Sån är ju inte jag!
Så - Ja. Där kom den. På ett sätt har jag väntat på känslan, och nog vetat att den ska dyka upp förr eller senare. Och möjligtvis kom den varken förr eller senare utan just när man kunde förvänta sig.
Fast sen. Sen lekte jag med min underbara dotter. Sjöng lite, läste ramsor. Satt på golvet och klappade händerna.`Gosade och pussades lite. Övade med gåstolen och röjde runt. Tog på lite kläder, rullade ut i vårsolen. Gick en promenad och tog en sväng till en lekpark och gungade.
Och jodå - det är klart att det är det här jag ska göra. Njuta livet som föräldraledig, unna mig detta avbrott från jobbvardagen och utan dåligt samvete för något eller någon njuta av hemmalivet med världens underbaraste person. Min fina fina dotter. Bättre finns inte!
Och jobbet finns kvar - i runt 33 år eller så till. Så det kan vänta. I några månader till iallafall.
Kommentarer
Postat av: Sandra
Mycket klokt och intressant inlägg! Och det är ju verkligen den finaste man kan ge sitt barn, tid att tryggt utforska världen i över ett år. Inte är du nån parasit inte! :-) . Själv är jag ju borta nästan 2 år från jobbet, foglossningstiden innan inräknat. Där börjar det likna parasit kan jag ju säga ;-) . Kram!
Postat av: Jenny
Så bra skrivet, på pricken så som jag känner!
Postat av: Hagge
Ärligt och rakt .. Precis vad jag efterfrågat ;-)
Fortsätt så i samma anda .. KRAM
Postat av: Tia- humor & hypokondri i huvudstaden
Bra inlägg!!!
Postat av: Lisa
Jag verkar inte vara ensam om de här känslorna... det känns ju skönt iallafall. :-)
Postat av: Sandra
ähh..... vi betalar ju skatt!! det är ju nu man känner att man får igen lite:)
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
