Apropå näsblod och oro
Min kloka kusin pratar lite om detta idag i sin blogg - inspirerad av en artikel i Allt om barn, och inställningen i hennes familj känns väldigt sund. Givetvis skyddar man från sånt som kan vara livsfarligt, men i övrigt låter man nyfikenhet och upptäckarlust få vara på topp. Det var inspirerad av henne jag inte satte lådstopp på lådorna här hemma, utan istället flyttade om i lådorna så de lägsta innehåller ofarliga saker. Med viss rädsla för klämda fingrar dock... vilket jag fortfarande tänkt försöka göra något åt.
Givetvis kommer man långt genom att låta det sunda förnuftet råda. Kokande vatten är nog min största rädsla, och sedan tycker jag att tippskydd på bokhyllor och grindar för trappor är två av många självklarheter. Här hemma väljer vi också att vara konsekventa vad gäller sladdar och eluttag, även om det inte finns någon risk med uttagen i just vårt hem.
Men i övrigt. När jag var i Asien och luffade runt på egen hand som 23-åring sedan läste jag en bok av Jonas Gardell. I den stod en mening som satte sig på min hjärna, och som jag fortfarande ofta tänker på.
Trygghet skapar rädda människor.
Med det menade han att vi i Sverige är så vana att vara så otroligt skyddade att den invanda tryggheten slår över i rädsla för allt och inget. Det blev så otroligt påtagligt i Asien, då man satt på ett lastbilsflak och skumpade fram genom djungeln helt oskyddad. Men vad skulle kunna hända? Det gick ju inte i 110 direkt, och trafiken var minimal på grusvägarna. Garanterat inte värre än att åka bil hemma liksom.
Jag tog mycket fasta på detta, fast givetvis alltid med stort mått av medvetenhet och eftertanke - att utsätta sig för onödiga faror är ju enbart dumdristigt. Men utöver det finns ingen anledning att gå omkring och vara rädd för precis allt!
Jag tror att detta är en inställning som jag skulle vilja att genomsyrade vår uppfostran av Stella. Även om det kanske kommer innebära näsblod fler gånger.
Hur resonerar ni?
Precis som Jenny är jag inte heller särskilt orolig av mig. Inga lås på varken lådor eller luckor här heller. Självklart får man plocka bort det farligaste såsom vassa knivar och saxar. Varken Hannes eller Lovisa har klämt sig mer än någon enstaka gång. De lär sig om de får! Grind för trappen har vi uppe men inte nere... De har tidigt fått lära sig att klättra upp och det har aldrig varit några problem med det. Det man har tillgång till ofta blir väl inte lika spännande till slut! Vi har iofs en rätt "säker" rak trapp med avsats i mitten. Hade nog varit annorlunda med en smal svängd trapp med hala trappsteg.
Kokar vatten gör jag i vattenkokare eller längst in på spisen. Båda barnen har tidigt lärt sig vad varmt betyder och absolut aktat sig för det. Dessutom är de oftast med på diskbänken eller på en stol när vi lagar mat så det är inte en massa spring då.
Håller med tidigar inlägg om att oron känns störst inför andra slags besvikelser och ledsamheter än att de slår sig någon gång!
Kram/Marie
Tack för din input, Marie. Inspirerande, precis som syster! :-)
