Jo, nog har man förändrats lite...
Häromdagen slog det mig. Vi var på en ganska fullpackad buss. På kommer ett par med två barn i 3-5 årsåldern. De släpar med sig vagn och en stör, snöig pulka, småtjejerna är blöta och ja, de är allmänt bökiga. Minstingen storgråter. Verkligen hulkar. Det låter ganska högt, trots nappen i munnen. Hon sitter i sin pappas knä. Pappan säger mest ingenting, utan låter lilltjejen gråta och bara kramar henne lite lätt.
För ett år sedan hade jag tänkt: "åååh, att ni inte kan få tyst på ert barn. Suck!"
Nu tänkte jag: "ååh, stackars liten, hon är ju så trött! Vad hon längtar hem så hon ska få sova. Tänk vad mysigt att hon har åkt pulka och haft så kul så hon gått in i väggen. Lilla tjejen, men snart är de nog hemma, vad skönt hon ska tycka att det blir":
MMmmm. En viss förändring va. :-)
För ett år sedan hade jag tänkt: "åååh, att ni inte kan få tyst på ert barn. Suck!"
Nu tänkte jag: "ååh, stackars liten, hon är ju så trött! Vad hon längtar hem så hon ska få sova. Tänk vad mysigt att hon har åkt pulka och haft så kul så hon gått in i väggen. Lilla tjejen, men snart är de nog hemma, vad skönt hon ska tycka att det blir":
MMmmm. En viss förändring va. :-)
Kommentarer
Postat av: Sandra
Ja precis så tänker jag också. Förut va man såååå irriterad på alla skrikande barn(jag tänkte till och med att: nästa station puttar jag av barnvagnen från tåget/bussen så att det blir lugnt och tyst) och nu är man såååå förstående och tycker synd om barn/föräldrar. Helt sjukt vad det förändras speciellt när man själv fått en riktig liten gaphals :)
Postat av: Lisa
Sandra - word! :-)
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
